Det är inte jag

Jag undrar ibland hur det är att leva med en skapande människa vid sin sida. I kreativiteten finns en sorts dynamik. En kraft som vill ut. Oavsett vad man gör så är man konstnär av en anledning. Min sambo John lever med mig, han lever delvis i en ateljé, med mina projekt och tankar och idéer runt sig. Man kan i och för sig säga att han har vanan inne. För han har även växt upp med någon som skapar.

   Far & son 1972

Johns pappa var konstnär. Han försörjde familjen på sitt konstnärsskap. Pappa Rune Claesson var grafiker, klassiskt skolad, hantverksskicklig och med en syn på konst som allt annat än dekorativ och insmickrande. Hans porträtt var utlämnande, hans landskap vindpinade. I bilderna finns ett vemod och ett sönderfall.


Jag träffade Rune en gång. Då på sjukbädden, bara veckor innan han gick bort. Jag fick tillåtelse att gå in i hans ateljé, en grafikers verkstad. Skitig, grov och så långt ifrån den där romantiska bilden många har om den vackra, ljusa och luftiga ateljén. Det här var verkligen en verkstad. Och jag kände en äkthet och en enorm ödmjukhet inför år av hantverkskunnande.

   Ateljén

När jag kom in till Rune igen sa jag att hans bilder var vackra. Ett oerhört utmanande ord för en man som hela sitt liv skyr det vackra och söker det fula. Men jag gav mig inte. För i det sorgsna, vindpinade, skitna och slitna finns en oändlighet. En syn på livet som vackert oavsett…
    

Jag önskar så att jag kunde skapa konst som Rune Claesson. Men jag är inte Rune. Jag är Anna. Och även om vi säkert ibland såg på livet på samma sätt, så ger det sig ett helt annat uttryck hos mig.

Kommentera