På fredag flyttar mina kollagetavlor till stadsdelen Haga och det mysiga kaféet Caféva. Där ska dom bo hela februari. Därför smiter jag undan den gråa kyliga dagen utanför och kurar inne med ateljéarbete. Jag ramar om och finputsar.
Funderar samtidigt en hel del på det där med att duga, att vara bra nog. Antagligen för att jag själv är dålig på att följa mina egna råd just nu. Jag är inte alls bra på att balansera den där inre kritikern på min axel. Den där besserwissern, som delvis kan verka som en morot för att driva mig framåt, att göra bättre, att göra mer, men som tyvärr oftast fungerar som en bromskloss, en alstrare av negativ energi och en känsla av att inte duga. Och så står jag där och tycker att det jag har gjort inte är i närheten av ”bra nog”. Fast det kanske är precis just vad det är – bra nog alltså!
Så, varför ska det vara så svårt att bara vara sig själv, vara den man är i alla lägen? Att faktiskt på riktigt tycka om sig själv precis som man är, tycka ”jag är helt okej”, trots kesomage, gäddhäng, dålig kondis, hangups, kasst morgonhumör eller vad det nu är som gör att man står där och surar över sig själv. Låter svårt, ja, men borde inte vara det. För det är ju inte alls svårt att se på andra och tänka att dom duger, att dom är helt okej, hyfsade, oftast riktigt bra.
Nej, vi borde alla släppa den där hårda inre kritikern och bara gå rakt ut i livet och duga! Vi behöver inte vara något extra, speciellt, unikt eller toppenbra, vi behöver inte uträtta underverk – utan det räcker med att vara sig själv och det är bra nog. Och jag tror att ju fler gånger vi tänker ”jag är bra nog” när den inre kritikern tittar fram, ju fler gånger vi säger rakt in i spegeln ” jag duger”, ju mer får orden fäste. Så, i dag duger jag. Och det gör du med!
