Sommarfin

Underbara efterlängtade sommar. Ljus, värme och ro i själen. Jag har sommarledigt och försöker stanna upp och njuta av de där enkla vardagliga sakerna som man annars har en tendens att hasta förbi. Att bara vara, utan mål och mening, det är mina allra bästa sommardagar. Jag har hittills spenderat merparten av tiden i trädgården i sköna stolen. Med kaffekoppen inom räckhåll har jag varit ganska ordentligt nöjd. Jag äter frukost i trädgården, lunch i trädgården, fikar i trädgården och som nedan, fotograferar i trädgården. Bilden i mitten visar ett fröhus från Kungsängsliljan. Ibland ska man inte ha för bråttom att rensa bort det överblommade. Det där som kommer efteråt, efter det överdådiga och färgrika, kan vara minst lika vackert…

Jag sitter inte bara i trädgården. Jag åker på utflykter också. Både jag och mina smycken har åkt upp till Orust. Där, i Kungsviken, ligger HavsVerk, en sommarbutik med hantverk av ett sjuttiotal olika hantverkare. Det är väl värt ett besök. Jag kan verkligen rekommendera en dagstur ön runt, med ett stopp i den fina lilla viken mellan Henån och Ellös där HavsVerk serverar kaffe, våfflor och äggost. På vägen dit kan man slinka in på en och annan loppis. HavsVerk har öppet alla dagar 12-19 till och med den 25 augusti.

Det händer annat också. Jag packar för fullt. Penslar, färger, duk, skissblock. I övermorgon åker jag på en kurs i måleri på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Bara jag och färgerna i fem dagar. Jisses så roligt, spännande och skönt det ska bli. Hoppas hitta nya uttryck, nya vägar att gå. Hoppas också på trevliga kreativa pratstunder med de andra kursdeltagarna. Miljön runt skolan i Gerlesborg är underbar. Klipporna, havet och ljuset dominerar. Jag förstår verkligen att konstnärer inspirerats där genom åren. Önska mig lycka till, så återkommer jag med en lägesrapport när jag landat hemma igen!

Väntan

Just nu väntar jag på en massa saker. Jag väntar på att det ska börja växa i trädgårdslanden. Att det ska skjuta iväg och få den där farten som brukar komma när allt legat i vila och liksom hållits tillbaka av kylan. När sen solen, värmen äntligen kommer kan man nästan se hur det knakar och växer. Redan är gräslöken uppe en bit och krokusar ståtar. Men det är som att flera av de lökar och perenner som brukar sticka upp huvudet tidigt ligger och väntar.

Jag väntar också på att den långa renoveringen av delar av mitt hem ska ta slut. Vi har haft hantverkare i huset i fem veckor nu. Byggdamm, oljud och ett och annat knivigt problem att lösa på vägen. Så som det alltid är när man river upp det gamla för att bygga nytt. Jag väntar på mitt nya fräscha badrum med svart och vitrutigt golv, den kaklade hyllnischen, badkaret, den matta svarta sitsen till toaletten och den där svarta bulliga runda ljusknappen som ser ut som en gammal i bakelit. Ja, man snöar sannerligen in på detaljer…

8871560216606

Kanske inte så konstigt att jag är så löjligt förtjust i ljusknappen. Mina knappringar är ju inte helt olika…

Ring 12 RING RING

Jag väntar också på att leverera till sommarens upplaga av HavsVerk. Det är ju inte förrän i juli, men i skrivandets stund pågår planeringen för fullt. Det blir, förutom knappsmycken och gummismycken, mina plexiglashalsband såklart!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En ”bra nog” utställning

På fredag flyttar mina kollagetavlor till stadsdelen Haga och det mysiga kaféet Caféva. Där ska dom bo hela februari. Därför smiter jag undan den gråa kyliga dagen utanför och kurar inne med ateljéarbete. Jag ramar om och finputsar.

Funderar samtidigt en hel del på det där med att duga, att vara bra nog. Antagligen för att jag själv är dålig på att följa mina egna råd just nu. Jag är inte alls bra på att balansera den där inre kritikern på min axel. Den där besserwissern, som delvis kan verka som en morot för att driva mig framåt, att göra bättre, att göra mer, men som tyvärr oftast fungerar som en bromskloss, en alstrare av negativ energi och en känsla av att inte duga. Och så står jag där och tycker att det jag har gjort inte är i närheten av ”bra nog”. Fast det kanske är precis just vad det är – bra nog alltså!

Så, varför ska det vara så svårt att bara vara sig själv, vara den man är i alla lägen? Att faktiskt på riktigt tycka om sig själv precis som man är, tycka ”jag är helt okej”, trots kesomage, gäddhäng, dålig kondis, hangups, kasst morgonhumör eller vad det nu är som gör att man står där och surar över sig själv. Låter svårt, ja, men borde inte vara det. För det är ju inte alls svårt att se på andra och tänka att dom duger, att dom är helt okej, hyfsade, oftast riktigt bra.

Nej, vi borde alla släppa den där hårda inre kritikern och bara gå rakt ut i livet och duga! Vi behöver inte vara något extra, speciellt, unikt eller toppenbra, vi behöver inte uträtta underverk – utan det räcker med att vara sig själv och det är bra nog. Och jag tror att ju fler gånger vi tänker ”jag är bra nog” när den inre kritikern tittar fram, ju fler gånger vi säger rakt in i spegeln ” jag duger”, ju mer får orden fäste. Så, i dag duger jag. Och det gör du med!

Darkness

Ibland måste man bara låta saker få vara det de är. Så är det för mig just nu. På många sätt. Jag hittills låtit den här hösten få bli som den blir. Legat lågt. Sett tiden an… En process som fortfarande pågår och var det slutar vet jag inte just nu. Min skapande sida finns kvar. I behov av att uttrycka sig. Men jag var för ett tag tvungen att axla av mig kravet att prestera. Därför kommer jag inte att synas på julmarknader eller i annan form den här julen. Anna Preutz form & smycken finns, men i en nedtonad variant. Tiden som blir över använde jag i dag till helt förutsättningslöst skapande i Photoshop. Ett klippande i papper i digital form. Det var helt enkelt det snabbaste sättet att skissa ner bilden jag hade i huvudet. Det är skönt att bara låta tankar och idéer få bli det de blir. Darkness. Men med en liten gnutta ljus. För det finns alltid där….

Det är inte jag

Jag undrar ibland hur det är att leva med en skapande människa vid sin sida. I kreativiteten finns en sorts dynamik. En kraft som vill ut. Oavsett vad man gör så är man konstnär av en anledning. Min sambo John lever med mig, han lever delvis i en ateljé, med mina projekt och tankar och idéer runt sig. Man kan i och för sig säga att han har vanan inne. För han har även växt upp med någon som skapar.

   Far & son 1972

Johns pappa var konstnär. Han försörjde familjen på sitt konstnärsskap. Pappa Rune Claesson var grafiker, klassiskt skolad, hantverksskicklig och med en syn på konst som allt annat än dekorativ och insmickrande. Hans porträtt var utlämnande, hans landskap vindpinade. I bilderna finns ett vemod och ett sönderfall.


Jag träffade Rune en gång. Då på sjukbädden, bara veckor innan han gick bort. Jag fick tillåtelse att gå in i hans ateljé, en grafikers verkstad. Skitig, grov och så långt ifrån den där romantiska bilden många har om den vackra, ljusa och luftiga ateljén. Det här var verkligen en verkstad. Och jag kände en äkthet och en enorm ödmjukhet inför år av hantverkskunnande.

   Ateljén

När jag kom in till Rune igen sa jag att hans bilder var vackra. Ett oerhört utmanande ord för en man som hela sitt liv skyr det vackra och söker det fula. Men jag gav mig inte. För i det sorgsna, vindpinade, skitna och slitna finns en oändlighet. En syn på livet som vackert oavsett…
    

Jag önskar så att jag kunde skapa konst som Rune Claesson. Men jag är inte Rune. Jag är Anna. Och även om vi säkert ibland såg på livet på samma sätt, så ger det sig ett helt annat uttryck hos mig.

Cirklar, prickar & knappar

Livet går runt som en spiral. Saker och ting återkommer. Ibland cirklar man runt på samma bana ett tag. I fas eller ofas med sig själv och andra. Nu har det gått ett helt år, och sommaren är här hos oss igen. Ett varv. Och jag tycker som vanligt att tiden går för fort.

Eller så kan man se livet som prickar, små öar som cirklar runt. Som man hoppar mellan och balanserar på. Själv sitter jag här på min egen lilla ö. Vid min plats vid datorn. Det är sommarkväll.

Under mina loppisrundor har jag samlat på mig en ny stor hög med underbara knappar. Många fyndade och en del till och med fådda. En trevlig gubbe på Orust hällde ut alla knappar på ett tidningspapper, knölade ihop det till ett paket, virade ett band runt och knöt en rosett. Sen gav han mig det alldeles gratis.

Och när ska jag ge mig tid att sortera mina knappar om inte på semestern? Jag tänker stanna kvar mentalt på mina sommaröar länge, länge.

Grönt är skönt…

…och svart är natt. Och det sistnämnda rimmar inte ens. Den här dagen gled över i en sen arbetskväll. Ända över midnatt. Jag lyssnar på bra musik och tittar ut genom fönstret på gatlyktornas gula sken över gatan. Jag känner mig så där poetisk i själen som jag bara kan göra ensam vid mitt bord sent sent på kvällen. Brukar känna mig lite melankolisk, skönt lugn och rofylld på natten. Egentligen arbetar jag som bäst på förmiddagen, effektiv och snabb. Allt går liksom i slowmotion på kvällen och natten. Både i mitt huvud och det som händerna skapar. Sengångarfingrar. Men det kan inte hjälpas. Just nu har jag mycket att göra och det är lika bra att njuta av dom där ensliga nattimmarna.

Nya perspektiv

Jag har sommarlov, och efter att ha varit bortrest några dagar är jag hemma igen. Jag landar för en stund och funderar på vad som är sommar. Alla bara pratar som om vädret. Det orkar inte jag. Jag har redan bestämt mig för länge sedan – det ÄR sommar! Utanför mitt öppna fönster blåser det, regnar då och då, fåglarna väsnas och molnen luddar sig i klungor på himlen. Och jag trivs bra med det. På min lilla resa gick jag runt i gäststugan jag har sovit i sen 80-talet och såg den genom kamerans lins. Jag försökte fotografera en bit av min sommar. Den slitna katten och rosa björnen som sitter i hyllan. Böckerna om Halland, insekter, flora och fåglar. Träskorna som väntar vid dörren. Saftglasen med bilder på bär och frukter. Sängkläderna man bäddar med som ger en solig lugn känsla. Lokalradion. Grannens gunga. Arbete i en annan miljö än annars, med en annan utsikt på flera sätt. Innan nästa resa tar vid måste jag arbeta lite grand. Nästa vecka åker mina smycken upp till Havsverk!

Hem ljuva hem

Ni som har problem med fåglar kanske inte ska läsa det här, för det här är nämligen en historia om en fågel. En duva. Men det är också en historia om hemlängtan…

För någon vecka sedan, en helg när solen sken och allt var sådär somrigt ute, satt min familj på trappan och småpratade med grannarna på andra sidan häcken. Efter en stund konstaterade vi att det satt en underlig duva och svajade på grannarnas tvättlina. Det är ju inte likt fåglar att ha svårigheter att sitta på linor, så vi tittade lite extra. Duvan svajade och vi tittade och tänkte att han eller hon nog var trött, utmattad av värmen. Vi fick dessutom  gå nära utan att den verkade rädd för oss, vilket ökade vår nyfikenhet. Efter en stund hade den balanserat klart och flög. Strax efter dök den upp på andra sidan gatan, vingligt störtandes ner i en häck, likt Papphammar. Det var då jag utvecklade en känsla för just denna fågel. Den var så tragisk, så ensam, så udda. Duvor är annars inte något jag gillar. Synnerligen inte de där feta, flaxiga och närgångna storstadsduvorna.

Vi fortsatte vårt snack med grannarna i deras trädgård. När jag en stund senare sneglade över häcken, upp mot vår trappa satt duvan helt plötsligt där. Och där stannade den. Länge. Trots att vi gick nära, höll fram ett vattenglas, fotograferade, pratade, så satt den kvar och tittade på oss. Grannen ringde brevduveklubben i Göteborg och konstaterade av märkningen att det var en dansk duva som besökte oss, troligen utmattad efter lång färd, och i behov av vila. Duvan fick mer vatten och solrosfrön. När vi tittade ut ett tag senare hade den flugit.

Jag hoppas duvan kom hem. För även om man behöver mellanlanda då och då, så är det himla skönt att komma hem. Den här duvan valde att landa i min lilla stadsdel Härlanda. Här kan man landa synnerligen bra tycker jag. Faktiskt är det precis det jag håller på med just nu. Landar alltså. Är i min ateljé, kommer ikapp med saker och unnar mig att vara mellan. Mellan marknaden på Bruket i söndags och nästa projekt. Hem ljuva hem!


Fina porträtt på duvan av John Claesson.

Saker jag gillar

I dag är det söndag och jag har spenderat dagen bakom tjocka tegelväggar. Jag har varit på mitt jobb på det stora muséet i stan. I dag var det motigt, för solen lyser ute och det känns som att sista veckan har präglats av kyla och regn. Så istället för en verklig stund ute i solen, så drömmer jag om en av de bästa sakerna jag vet, en av de där sakerna som är jag, som är typiskt Anna. Det jag tänker på är en av mina fikastunder i solen, i ensamhet på min trappa. Det är jag och kaffekoppen, en och annan humla och om jag har tur, nån av katterna i området som stryker förbi på grusgången.

För nu är jag så lyckligt lottad att jag får bo relativt centralt i en stor stad, men ändå ha en egen liten trapp och trädgård. Just trappan har kommit att bli min vrå. Min plats på jorden. Jag lutar mig tillbaka och med dörren som ryggstöd kan jag njuta av värmen från solen och kaffet i koppen. Just på trappan är det som om jag stannar upp. Jag liksom känner efter. Jag landar i tillvaron på ett sätt som jag bara gör på trappan. Tänk att en så ”enkel” sak som kaffe på trappan kan bli så betydelsefull, en av de där sakerna som är jag. Under mitt sittande på trappan får jag en hel del bra idéer. Jag skissar, skriver texter och funderar. Men ibland sitter jag bara och glor, på humlan, på gruset, på blommorna i landet, på mina fötter. Det är min grej att sitta och titta, det är helt klart.