Knappmani

Jag har fastnat i knappträsket, jag erkänner. Knappar av plast, glas, porslin, pärlemor och tygklädda knappar. Riktigt gamla, lite nyare, runda, bulliga, platta, kantiga och ovala. Det finns just nu inget som kan få igång mig så som ett fint knappfynd. Min radar är inställd på knappar så fort jag går in på en loppis. Inget kan skänka mig sådan ro som när jag sorterar eller bara rotar runt bland mina knappar. En samling som nu börjar bli ganska omfattande.

Varför samlar jag? För mig är det nog en barndomskänsla som behöver återupplevas. En direkt transport till barndomens samlande av suddgum, brevpapper, tvålar, servetter, kastisar, nyckelringar, klistermärken, bokmärken. Och det tog liksom aldrig slut. Samlandet och sorterandet och bytandet och känslan av att ha en skatt i sina händer. En rosa luktsudd-skatt. Eller en klistermärke-skatt från en bensinmack. Och den där barnsliga underbara känslan av att erövra ännu en fint inslagen tvål, eller en nyckelring, eller en knapp…

För mig är det en trygghet och en känsla av den totala närvaron när jag befinner mig i knapp-bubblan. Mitt sorterings- och kategoriseringsbehov blir tillfredsställt. I min egen knapp-värld får jag sortera som jag vill. Jag älskade Farbror Frippes skafferi när jag var liten på 70-talet. Han hade ett skafferi fullt med burkar. I mitt ”skafferi” i dag är det också burkar. Och lådor. För när jag tittar i min ateljé är det precis så som mycket av det jag skapar blir till. Det börjar med att jag samlar på materialet, stoppar det i en burk eller låda, plockar fram det då och då, tittar på det och sorterar det. Rätt som det är har jag en idé, ett frö, en tanke av något som i sin tur inspirerar mig till att skapa. Kanske en knappring…