Här och nu

… tar jag en välförtjänt paus vid datorn, med en kopp kaffe och en knäckemacka. På fredag är det årets Konstrunda i Örgryte Härlanda. Jag försöker knyta ihop trådar, färdigställa och målar mellan varven på mina tavlor.

Det är som vanligt en speciell känsla att släppa in folk i hemmet. Jag har ju ingen extern ateljé just nu och arbetar alltså i vårt stora matrum. Egentligen är det mest en ateljé. Som det står ett stort bord i, som tjänar som matbord i vardagens stök. Så vill jag se det i alla fall. Kanske för att ”pinka in” mitt revir, det som jag måste ha för att fungera. Mina ytor, som måste kännas trygga, kännas ”mina” för att skapa. Jag har aldrig kunnat sitta eller stå var som helst när jag skapar. Platsen är viktig för mig. Och jag cirklar som en hund runt sin liggplats innan jag kan starta upp för dagen. Flyttar runt saker, liksom bor in mig och definierar ytan. Konstigt? Ja, kanske. Men det är så jag är.

Åter till målandet och allt det andra. Härom dagen gjorde jag ett gäng nya örhängen. Finemang. Här kan du läsa mer om Konstrundan. Nu återstår bara: Stort välkomna till mig och till alla de andra 22 konstnärerna!

Back to black

Ibland kan det vara skönt att begränsa sig. Att utmana sig att fokusera på en sak. Och det är precis vad jag har gjort. Jag gillar svart. Väldigt mycket. Det syns i mina smycken och i mycket annat av det jag gör. Det syns på mig och i min garderob. Svart är för mig stilfullt och kontrastskapande. Svart framhäver andra färger och har attityd. Jag har perioder av ljus och färgexplosioner, men den svarta motpolen, djupet finns alltid där…

Nu har jag dragit det svarta till sin spets, genom att göra en knappkollektion med ringar och halsband där det bara finns med olika nyanser och strukturer av svart. Lite vitt och grått har letat sig in, men basen är svärta. Flera av smyckena känns barocka. Lite överdrivna. Glamour. Några har fått riktigt gamla och fina glasknappar i toppen. Samtidigt har jag inspirerats av jugend och 1930-tal. Ja, jag vet inte om allt detta syns i slutresultatet, oavsett är jag riktigt nöjd!

Kommer du på konstrundan kan du se kollektionen i sin helhet. Back to black!

       

En snigels långsamhet

Sommaren kändes oändlig. Nu sitter jag här på trappan och spretar med tårna, och hösten är här. Jag njuter av ljumma solstrålar och kaffekoppens värme med lite vemodiga känslor. För jag konstaterar att skuggan är kallare, vinden svalare, löven gulare och rabatten ruffsigare. Och det är skönt samtidigt. För när hösten kommer så kan jag fokusera igen, samla mig och släppa fram den kreativa energi jag laddat upp med under sommaren.

I juli var jag i Gerlesborg på målarkurs. Fem underbara färgstarka dagar med högsommarvärme, klart vatten, trevliga kurskamrater och framför allt en jäkla bra lärare. Men resan var inte bara skratt, god mat och solsken. Med i det mentala bagaget låg en propp som vuxit fast och inte ville lossna. En rädsla för att måla. Vilket är konstigt, jag skapar ju i så många andra material. Men ändå har den alltid funnits där, längtan efter målarduk, färg och penslar. I över 20 år har jag cirklat runt och förbi, tänkt att jag kan göra annat i stället för att måla. Men det kan man ju inte. Man kan inte göra annat istället, när längtan och behov finns i kroppen. Så jag såg rädslan i ögonen och åkte på kursen. Och jag ångrar det inte…

P7177318ny    OLYMPUS DIGITAL CAMERAP7177340ny   GerlesborgGerlesborg   P7197352nyP7217368ny   P7217370ny        P7217369ny    P7177323nyP7197351ny    

Vår lärare Niklas Eneblom, var generös, full av humor, kreativ och oerhört proffsig. Stort stort tack till dig! Du lät mig göra det på mitt sätt, med meditativ eftertänksamhet och en snigels långsamhet. Vad hände sen då? Jo, nu är jag igång och målar för fullt här hemma. Nästan varje dag. Och jag undrar, varför det tog mig mer än 20 år att låta mitt liv dekoreras med färgfläckar?

En ”bra nog” utställning

På fredag flyttar mina kollagetavlor till stadsdelen Haga och det mysiga kaféet Caféva. Där ska dom bo hela februari. Därför smiter jag undan den gråa kyliga dagen utanför och kurar inne med ateljéarbete. Jag ramar om och finputsar.

Funderar samtidigt en hel del på det där med att duga, att vara bra nog. Antagligen för att jag själv är dålig på att följa mina egna råd just nu. Jag är inte alls bra på att balansera den där inre kritikern på min axel. Den där besserwissern, som delvis kan verka som en morot för att driva mig framåt, att göra bättre, att göra mer, men som tyvärr oftast fungerar som en bromskloss, en alstrare av negativ energi och en känsla av att inte duga. Och så står jag där och tycker att det jag har gjort inte är i närheten av ”bra nog”. Fast det kanske är precis just vad det är – bra nog alltså!

Så, varför ska det vara så svårt att bara vara sig själv, vara den man är i alla lägen? Att faktiskt på riktigt tycka om sig själv precis som man är, tycka ”jag är helt okej”, trots kesomage, gäddhäng, dålig kondis, hangups, kasst morgonhumör eller vad det nu är som gör att man står där och surar över sig själv. Låter svårt, ja, men borde inte vara det. För det är ju inte alls svårt att se på andra och tänka att dom duger, att dom är helt okej, hyfsade, oftast riktigt bra.

Nej, vi borde alla släppa den där hårda inre kritikern och bara gå rakt ut i livet och duga! Vi behöver inte vara något extra, speciellt, unikt eller toppenbra, vi behöver inte uträtta underverk – utan det räcker med att vara sig själv och det är bra nog. Och jag tror att ju fler gånger vi tänker ”jag är bra nog” när den inre kritikern tittar fram, ju fler gånger vi säger rakt in i spegeln ” jag duger”, ju mer får orden fäste. Så, i dag duger jag. Och det gör du med!

Darkness

Ibland måste man bara låta saker få vara det de är. Så är det för mig just nu. På många sätt. Jag hittills låtit den här hösten få bli som den blir. Legat lågt. Sett tiden an… En process som fortfarande pågår och var det slutar vet jag inte just nu. Min skapande sida finns kvar. I behov av att uttrycka sig. Men jag var för ett tag tvungen att axla av mig kravet att prestera. Därför kommer jag inte att synas på julmarknader eller i annan form den här julen. Anna Preutz form & smycken finns, men i en nedtonad variant. Tiden som blir över använde jag i dag till helt förutsättningslöst skapande i Photoshop. Ett klippande i papper i digital form. Det var helt enkelt det snabbaste sättet att skissa ner bilden jag hade i huvudet. Det är skönt att bara låta tankar och idéer få bli det de blir. Darkness. Men med en liten gnutta ljus. För det finns alltid där….

Jag ska bara…

Jaha, då sitter man här i kaoset och ska binda ihop alla lösa trådar, röja upp efter kreativa infall och hitta någon form av struktur så att mina saker går att visa. Man ska piffa till det. Preppa allt. Planera kaoset lite grand. Mina tovade bollar är nu färdiga ringar och tavlorna står uppradade i väntan på väggplats. Sen var det ju allt det där andra som också måste hinnas med. Och i morgon startar konstrundan. Ska bli kul att något man arbetat med så intensivt äntligen får sin start. I min trädgård kommer man kunna sitta och fika. Vädret är ju minst sagt instabilt. Men jag har en paviljong som mina trevliga grannar har lånat ut och i den kan man sitta under tak med en filt över axlarna och lyssna på regnet. Men som sagt, åter till dagens uppgifter. Först ska jag bara..

… och just det, välkommen till Örgryte Härlanda Konstrunda!

Konstrundan i krokarna

Nu närmar det sig. Bara en vecka kvar till Örgryte Härlanda Konstrunda. Jag har fullt upp. Mest med att arrangera konstrundan och tyvärr lite mindre med att arbeta inför det faktum att jag själv ska delta och öppna upp min mateljé. Mateljé tänker du då… Vad i hela friden är det? Jo, eftersom jag har min ateljé i det som vi också använder som matrum, alltså en kombo av matintagande och ateljéarbetande, så har det av oss hemmavid fått heta just mateljén. Lite fiffigt, eller hur?

Åter till konstrundan. Jisses vad det ska bli spännande. Flera nya konstnärer har kommit till i år, och det känns som hela rundan har fått ny positiv energi. I förmiddags producerade jag en annons som vi ska ha inne under veckan på www.vastsverige.com. I texten skrev jag ”Lite som orientering men så mycket roligare”. Orden kommer från en av deltagarna i rundan, Sanna Svedestedt, och var något hon själv skrev på fb. Och visst är det så. man får gå runt med kartan. Man vet inte riktigt vad man ska få se och när man ska hitta till det. Man kan välja flera möjliga vägar till målet.

Så, om en vecka kör vi i gång. Den 29-30 september mellan 11-16 kan du alltså gå på konstrunda i östra Göteborg. Med kartan i handen kan du besöka 23 konstnärer och konsthantverkare i hem, ateljéer och lokaler. Kolla in samlingsutställningen på Kulturhuset Kåken, köp en lott i konstlotteriet och pausa med en fika. Sist men inte minst – du kan komma hem till mig i min mateljé och kolla på nya finfina tavlor och smycken. Varmt välkommen!

Strax dax för konstrunda

Nu är det snart dags för årets upplaga av Örgryte Härlanda Konstrunda! Lördag och söndag den 29-30 september kan du själv göra en utflykt till de östra delarna av Göteborg och med karta i handen besöka konstnärer och konsthantverkare i deras ateljéer, hem och lokaler. Pausa, ta en fika och titta på samlingsutställningen som visas på Kulturhuset Kåken. Med mindre än en månad kvar, arbetar jag och Camilla Hyllén för fullt med att arrangera den femte konstrundan i området, med ny energi och nya spännande konstnärer. Titta in på Konstrundans hemsida, där vi kommer att presentera de medverkande konstnärerna löpande. 
 
 
Själv har jag som vanligt öppet hus under rundan. I år blir det också mysigt trädgårdskaffe för fikasugna besökare. Just det, du kan också besöka konstrundan på facebook. Vi ses!
 

Det är inte jag

Jag undrar ibland hur det är att leva med en skapande människa vid sin sida. I kreativiteten finns en sorts dynamik. En kraft som vill ut. Oavsett vad man gör så är man konstnär av en anledning. Min sambo John lever med mig, han lever delvis i en ateljé, med mina projekt och tankar och idéer runt sig. Man kan i och för sig säga att han har vanan inne. För han har även växt upp med någon som skapar.

   Far & son 1972

Johns pappa var konstnär. Han försörjde familjen på sitt konstnärsskap. Pappa Rune Claesson var grafiker, klassiskt skolad, hantverksskicklig och med en syn på konst som allt annat än dekorativ och insmickrande. Hans porträtt var utlämnande, hans landskap vindpinade. I bilderna finns ett vemod och ett sönderfall.


Jag träffade Rune en gång. Då på sjukbädden, bara veckor innan han gick bort. Jag fick tillåtelse att gå in i hans ateljé, en grafikers verkstad. Skitig, grov och så långt ifrån den där romantiska bilden många har om den vackra, ljusa och luftiga ateljén. Det här var verkligen en verkstad. Och jag kände en äkthet och en enorm ödmjukhet inför år av hantverkskunnande.

   Ateljén

När jag kom in till Rune igen sa jag att hans bilder var vackra. Ett oerhört utmanande ord för en man som hela sitt liv skyr det vackra och söker det fula. Men jag gav mig inte. För i det sorgsna, vindpinade, skitna och slitna finns en oändlighet. En syn på livet som vackert oavsett…
    

Jag önskar så att jag kunde skapa konst som Rune Claesson. Men jag är inte Rune. Jag är Anna. Och även om vi säkert ibland såg på livet på samma sätt, så ger det sig ett helt annat uttryck hos mig.