Det är inte jag

Jag undrar ibland hur det är att leva med en skapande människa vid sin sida. I kreativiteten finns en sorts dynamik. En kraft som vill ut. Oavsett vad man gör så är man konstnär av en anledning. Min sambo John lever med mig, han lever delvis i en ateljé, med mina projekt och tankar och idéer runt sig. Man kan i och för sig säga att han har vanan inne. För han har även växt upp med någon som skapar.

   Far & son 1972

Johns pappa var konstnär. Han försörjde familjen på sitt konstnärsskap. Pappa Rune Claesson var grafiker, klassiskt skolad, hantverksskicklig och med en syn på konst som allt annat än dekorativ och insmickrande. Hans porträtt var utlämnande, hans landskap vindpinade. I bilderna finns ett vemod och ett sönderfall.


Jag träffade Rune en gång. Då på sjukbädden, bara veckor innan han gick bort. Jag fick tillåtelse att gå in i hans ateljé, en grafikers verkstad. Skitig, grov och så långt ifrån den där romantiska bilden många har om den vackra, ljusa och luftiga ateljén. Det här var verkligen en verkstad. Och jag kände en äkthet och en enorm ödmjukhet inför år av hantverkskunnande.

   Ateljén

När jag kom in till Rune igen sa jag att hans bilder var vackra. Ett oerhört utmanande ord för en man som hela sitt liv skyr det vackra och söker det fula. Men jag gav mig inte. För i det sorgsna, vindpinade, skitna och slitna finns en oändlighet. En syn på livet som vackert oavsett…
    

Jag önskar så att jag kunde skapa konst som Rune Claesson. Men jag är inte Rune. Jag är Anna. Och även om vi säkert ibland såg på livet på samma sätt, så ger det sig ett helt annat uttryck hos mig.

Cirklar, prickar & knappar

Livet går runt som en spiral. Saker och ting återkommer. Ibland cirklar man runt på samma bana ett tag. I fas eller ofas med sig själv och andra. Nu har det gått ett helt år, och sommaren är här hos oss igen. Ett varv. Och jag tycker som vanligt att tiden går för fort.

Eller så kan man se livet som prickar, små öar som cirklar runt. Som man hoppar mellan och balanserar på. Själv sitter jag här på min egen lilla ö. Vid min plats vid datorn. Det är sommarkväll.

Under mina loppisrundor har jag samlat på mig en ny stor hög med underbara knappar. Många fyndade och en del till och med fådda. En trevlig gubbe på Orust hällde ut alla knappar på ett tidningspapper, knölade ihop det till ett paket, virade ett band runt och knöt en rosett. Sen gav han mig det alldeles gratis.

Och när ska jag ge mig tid att sortera mina knappar om inte på semestern? Jag tänker stanna kvar mentalt på mina sommaröar länge, länge.