Vissa dagar känns det som att man går runt och balanserar något otympligt på huvudet.
Man parerar sina steg och försöker hitta ett sätt att förhålla sig till det stora som tar plats där uppe på huvudknoppen. Det som har slagit bo är ett virrvarr av tankar, oro och funderingar, som har gått runt i så många varv att det klibbat ihop till en tung börda. I försöken att hålla balansen, går det åt onödigt mycket koncentration och energi. Energi som kan läggas på annat än att försöka balansera saker på huvudet.

Ibland önskar man kanske att det där man har på huvudet ville flyga iväg. Fast det är helt fel sätt att förhålla sig till tunga saker som man bär högt uppe på huvudet! I stället ska man försöka sig på att se sin underliga huvudbonad som en sällsynt fågel, en raritet med vackert färgade fjädrar och smäktande sång. Då kan man stanna upp i livets balansakt och vila i att fågeln sitter där, kraftfull och vacker.

Ja, nu blev det kanske lite svårt att hålla reda på alla liknelser… allt det här handlar ju egentligen om något så banalt, enkelt och självklart som närvaro. Men det enklaste är ju ofta det mest komplicerade. Att inte kämpa mot, utan bara vara, är den svåraste av alla balansakter. Själv önskar jag att jag var mer närvarande, medveten och ”där” i stunden, så jag kunde ta hand om fågeln och uppskatta den innan den flyger iväg.

Våga stanna
våga vara
den du är
här & nu

Textiltryck ”kottkvinnan” från 2007

Jaha, då var det dax. Jag har passerat en av de där milstolparna. Jag har fyllt 40 år. Och det känns bra. Till och med jäkligt bra. För med åren i nacken blir jag bara tryggare i mig själv. Jag blir säkrare på att jag duger precis som jag är. Jag står allt stadigare när det blåser. Kanske har jag borrat ner mig djupare i marken just för att det har blåst en hel del. Inte så konstigt när jag bor i en kuststad… Men skämt åsido, det sköna med att bli äldre är att jag framför allt kan skratta åt mig själv, eller i alla fall med mig själv. Jag kan se det komiska i att vara människa, i att vara jag. Och i det ligger en förlåtelse, ett överseende med att vi är just bara människor. Och att vi duger som vi är.
Jag är så glad för alla fina grattis och kramar (både virtuella och verkliga) som jag har fått i dag. Nu trotsar jag jantelagen och ger ett stort rosa, fluffigt grattis till mig själv. För det är jag värd!

I dag är det Internationella Kvinnodagen. Jag brukar inte bry mig om alla dessa dagar. Orkar liksom inte fira kanelbullens dag. Kring tiden för våffeldag och semmeldag får jag ångest av alla kalorier som jag lockas att frossa i. Fars dag, mors dag och alla hjärtans dag känns tillgjorda och jag vägrar vara en del av den kommersiella yra som de står för. Men kvinnodagen, det är nåt annat det. Min enda önskan är att det i framtiden inte kommer att behövas någon kvinnodag alls…. och så önskar jag mig fred på jorden. Snälla…