Vissa dagar känns det som att man går runt och balanserar något otympligt på huvudet.
Man parerar sina steg och försöker hitta ett sätt att förhålla sig till det stora som tar plats där uppe på huvudknoppen. Det som har slagit bo är ett virrvarr av tankar, oro och funderingar, som har gått runt i så många varv att det klibbat ihop till en tung börda. I försöken att hålla balansen, går det åt onödigt mycket koncentration och energi. Energi som kan läggas på annat än att försöka balansera saker på huvudet.
Ibland önskar man kanske att det där man har på huvudet ville flyga iväg. Fast det är helt fel sätt att förhålla sig till tunga saker som man bär högt uppe på huvudet! I stället ska man försöka sig på att se sin underliga huvudbonad som en sällsynt fågel, en raritet med vackert färgade fjädrar och smäktande sång. Då kan man stanna upp i livets balansakt och vila i att fågeln sitter där, kraftfull och vacker.
Ja, nu blev det kanske lite svårt att hålla reda på alla liknelser… allt det här handlar ju egentligen om något så banalt, enkelt och självklart som närvaro. Men det enklaste är ju ofta det mest komplicerade. Att inte kämpa mot, utan bara vara, är den svåraste av alla balansakter. Själv önskar jag att jag var mer närvarande, medveten och ”där” i stunden, så jag kunde ta hand om fågeln och uppskatta den innan den flyger iväg.
Våga stanna
våga vara
den du är
här & nu
Textiltryck ”kottkvinnan” från 2007
